av Foto: Philippe Ciompi
Xiaolu Guo har skrivit två böcker som översatts till svenska, En kortfattad kinesisk-engelsk ordbok för älskande och alldeles färska Jag är Kina. Däremellan har hon skrivit tre andra böcker på engelska, som inte översatts och dessförinnan även sex böcker på kinesiska. Guo är alltså något så ovanligt som en författare som skrivit böcker på två olika språk. Förutom detta har hon skrivit en rad essäer och dessutom gjort flera filmer, bland dem den prisbelönade filmen How is your fish today?, som hon både skrivit och regisserat. Guo är utbildad vid Beijing Film Academy, så filmen var egentligen hennes förstaval. Vi fick en chans att intervjua henne under Bokmässan och samtalet kom att handla en hel del om språk och skrivande.
En kortfattad kinesisk-engelsk ordbok för älskande har översatts till många språk vilket Guo själv fascineras av eftersom den med språket, den brutna engelskan, som något av en egen karaktär i boken borde vara oöversättningsbar. Den har även översatts till kinesiska utan att kortas vilket förvånar Guo. Hennes senare böcker och i synnerhet Jag är Kina kommer enligt Guo aldrig kunna översättas till kinesiska eftersom de är alldeles för politiska. Guo förklarar när vi frågar om hon själv översätter litteratur att hon är alldeles för otålig för det. Hon kämpar redan för att hålla idéer tillbaka så att hon kan avsluta alla pågående film- och bokprojekt innan hon tar sig an något nytt.
Att som författare byta skrivspråk är såväl ovanligt som modigt. Guo menar att hennes drivkraft var ett inre tvång att vara trogen sin kreativitet och en vilja att utvecklas. För att kunna ta till sig en ny kultur måste man delta i den och göra den till sin. Detta att göra ett språk till sitt är en stor del av En kortfattad kinesisk-engelsk ordbok för älskande liksom språkets betydelse för identitetsskapandet. Guo skriver där också om skillnaden på det kinesiska och det engelska språket som går långt bortom ljud och ord. Det kinesiska alfabetet bygger på bilder vilket gör skillnaderna till filosofiska spörsmål om tänkesätt och mentalitet. Att börja skriva på engelska innebar också ett nytt sätt att tänka. En stor skillnad är också att kinesiskan saknar tempus, vilket gjorde att frågan om hon skulle skriva böcker i presens eller preteritum först tycktes mycket märklig, innan hon insåg hur viktigt det faktiskt är att välja hur verben ska skrivas. Huvudpersonen i Jag är Kina är översättare och funderar också kring det i boken. Faktiskt är det så att de olika tolkningarna av samma text får en stor betydelse för handlingen.
Guo säger att hon fortfarande utforskar det engelska språket, att hon likt varje ambitiös författare måste göra vill testa nya vägar och nya genrer. Hon menar också att en seriös författare behöver utgå från sina egna erfarenheter men också addera något annat till dem, en analytisk nivå och ett nytt perspektiv. Det är viktigt att berättelserna är personliga men också allmängiltiga så att många läsare kan ta dem till sig. Att bara skriva om sig själv fungerar inte.
Ensamhet och alienation är viktiga teman i såväl Guos böcker, som i hennes liv. Att komma ny till ett land för med sig flera känslor av utanförskap, språkligt och kulturellt. Guo berättar att hon till en början när hon flyttat till London hade svårt att till exempel köpa en penna eftersom hon inte kunde läsa eller förstå skyltar, hon kunde inte heller fråga någon om hjälp. Hon bestämde sig dock tidigt att verkligen försöka bli en del av samhället i det nya hemlandet och inte leva parallellt som många gör genom att till exempel bara röra sig i China Town, eller andra segregerade områden i London.
En stor del av skillnaden mellan det kinesiska och det västerländska menar Guo är skillnaden mellan det kollektiva och det individualistiska. Hon upplever sig själv som en individualist som alltid varit en outsider, också i det kollektivistiska Kina, men att komma till exempelvis USA och den formen av stark individualism var ändå en chock och medförde ensamhet. Hennes outsiderskap har visat sig i att hon aldrig velat inordna sig i normen där kvinnor gifter sig, föder barn och tar hand om hemmet. Först nyligen, som 40-åring, kände hon sig redo att bli förälder men inte heller i sitt föräldraskap vill hon inordna sig i den traditionella bilden utan söker sin frihet också där.
