They must all go to Brighton

linje-ulrica

Jag får väl erkänna att det var mer en lycklig slump än en noga uttänkt plan att jag befann mig i England just den här veckan, men det kändes ändå väldigt lyckat. Jag är mycket förtjust i England och svarar ett rungande “yes” på veckans utmaning. För länge sedan pluggade jag  Chichester i West Sussex och hade under den terminen, och sommaren som följde efteråt, möjlighet att besöka ganska många platser i England (och åka en sväng till Skottland) och jag har gillat nästan alla platser jag har besökt.

När jag åkt tillbaka på senare år har det nästan bara varit till London (som iofs är fantastiskt) och därför var det lite extra kul att på denna jobbresa återse Brighton igen som jag senast besökte 1995. Nu fanns det inte tid för väldigt mycket kulturkoll, men lite hann vi njuta av staden och det kan hända att jag också lyckades ta mig till en och annan bokhandel.

Det är omöjligt att vara Brighton utan lägga märke till en märklig byggnad vars kupoler bryter av ordentligt från andra mer “typiskt engelska” byggnader i staden. Jag pratar förstås om Royal Pavilion som väl är ett väldigt bra (om än excentriskt) exempel  på att det brittiska imperiet inte bara ville frälsa världen med sin kultur, utan också inspirerades av de länder de ville lägga under sig. Jag ska inte dra hela historien, men huset var från början George IV:s lilla sommarstuga (i slutet av 1780-talet, på den tiden då han bara var kronprins) som han fyllde med orientaliska möbler och konstföremål, framförallt från Kina. När han några år senare hade blivit prinsregent gav han i uppdrag åt arkitekten John Nash att förvandla “sommarstugan” till ett  orientaliska palats. Det tog lite tid men runt år 1822 var praktbygget klart och just den här kombinationen av “anglifierad” indo-islamisk arkitektur går väl knappast att hitta någonstans? Denna gång blev det inget besök inne i palatset (bara en kvällspromenad förbi – därav det gryniga fotot), men jag minns från tidigare att det är fullständigt överdådigt dekorerat med inspiration från både Kina och Indien.

Annars är det väl framförallt via maten som det forna imperiet märks i det moderna Brighton där det finns restauranger från alla möjliga hörn av världen. Fantastiskt.

Ja, men hur var det nu igen med de där bokhandelsbesöken då? De var faktiskt också framför allt jobbrelaterade, men det kan hända att det fick följa med några böcker hem – bland andra Den vita tigern av Aravind Adiga (som Anna tipsade om i sitt inlägg med boktips från samväldet)  som jag fick tag på i ett alldeles ljuvligt litet antikvariat i North Laine.

PS. Rubriken till detta inlägg är ett citat från Pride and Prejudice av Jane Austen. Det är Lydia som säger det till sin mor när hon stolt visar upp sin nyblivne make Mr. Wickham för familjen efter att den skandalösa rymningshistorien fått ett, om än inte för alla inblandade lyckligt slut, någotsånär anständigt sådant. “They must all go to Brighton. That is the place to get husbands.”

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.