Kategorier
Kulturkoll

Efterlängtade vardag

helena-top
Det finns mycket att säga om vardag och ekorrhjul och samma, samma lika. Det kan vara ett evigt mönster av att kliva upp, äta tråkig frukost och så jobba tills man inte orkar mer (repetera). Men det kan också vara alldeles, alldeles underbart! I dessa tider av karantäner och nedstängningar och pandemi saknar jag min vardag alldeles förfärligt. För samtidigt som jag förstås ledsnar ibland så är jag en vardagsälskare av rang och de senaste veckornas kaos har påmint mig om vad jag älskar med det vardagliga:

Rutiner! Matsedlar, scheman, vetskapen om vad som ska hända, som jag älskar det! Jag längtar det!

Känslan när man sätter sig i soffan och inte har mer att stå i efter att middagen avätits och läxorna gjorts. Jag orkar vanligen inte mycket då, men den där boksidan eller tv-seriehalvtimmen är bästa sortens frihet. Timslånga ikappläsningsstunder av Corona-nyheter ger mig inte alls det lugnet.

Promenaderna till och från jobbet. Särskilt i vårtider när det märks så tydligt hur ljuset och livet återvänder.

Jag har märkt att min bästa strategi för att inte bli helt knäpp av allt som händer är att andas, djupt, och gripa tag i det jag kan av det där vardagliga. Så jag tar många och långa promenader i skogen (kolla gärna min instagram (@fiktiviteter) för bild och film-rapporter) och jag ser massor av avsnitt av Masterchef Australia, Morden i Midsomer och annat tryggt. Läser gör jag inte jättemycket för jag har svårt att koncentrera mig, men jag tror att jag snart är redo för att umgås med Margit Sandemo igen och Maria Lang. Tryggare blir det inte.

Vi ska nu ägna hela tre veckor åt att fördjupa oss i vardagslivets mysterier eller icke-mysterier här på bloggen. Förhoppningsvis kommer ni få massor av tips på hur vardag kan levas också i den märkligaste av tider.

 

Bild från Pixabay

Kategorier
Romankoll

Gästskribent: Håkan Norebäck

fotograf: Gabriel Liljevall

 

Inspiration.
För ett tag sedan fick jag frågor om inspiration och förebilder under en intervju. Jag sa att jag som liten pojke såg på tv under OS i Mexiko i oktober 1968, hur Tommie Smith och John Carlos ställde sig på prispallen och höjde sina knutna nävar. På händerna bar de svarta handskar, på fötterna svarta strumpor. En protest för svartas rättigheter, en protest mot svartas fattigdom. En tyst och stillsam protest för alla afro-amerikaner. Black power.
Jag hade just fyllt sju år, och för första gången i mitt liv upplevde jag tillhörighet. Att jag med min mörka hudfärg och mitt svarta krulliga hår ändå hade ett värde. Det gjorde plötsligt ingenting att det inte fanns någon annan unge med min mixade bakgrund där jag bodde, jag var ändå inte helt ensam.
Känslan som sköljde över mig den gången är lika stark idag, över femtio år senare. Det räcker med att jag pratar om den händelsen, eller skriver den här texten. Upplevelsen är djupt rotad, sammanvävd med allt annat som format mitt liv.
Inspiration.

Men så nämnde jag också att Muhammad Ali alltid tillhört mina förebilder. Intervjuaren reagerade direkt och sa något om att han ju var våldsam. Jag vet inte varför den kommentaren kom, kanske hade det att göra med att huvudpersonen i En sista vinter både blivit utsatt för rasistiskt våld, och själv varit våldsam? Eller om det på något sätt var fel att Muhammad Ali var boxare? Hursomhelst kom det så oväntat att jag inte visste vad jag skulle säga.
Som de flesta känner till var Muhammad Ali långt ifrån våldsam. Han var pacifist och motståndare till USA:s vansinniga krigshets i Vietnam. När han vapenvägrade fråntogs han sina titlar, och rätten att utöva boxning under flera år. Istället åkte han runt och talade på högskolor och universitet. Hans engagemang kostade. Hans engagemang har betytt enormt mycket för miljoner svarta.
Inspiration.

Efter inspelningen tänkte jag mycket på hur lätt det tydligen kan vara för en priviligierad, helvit person att avfärda vad andra människor gjort och vad de tvingats betala i kampen för rättigheter vi idag tar för givet. För människor som har personlig erfarenhet av vad rasism kan innebära, och hur det är att bli utsatt för rasistiskt våld gång på gång, går det inte att ta för givet att det aldrig kommer att hända igen. Även en optimist kan ibland tvivla på att vi är på väg mot Utopia just nu.
Muhammad Ali, Tommie Smith och John Carlos fick betala ett högt pris för protester som i dagens politiska klimat är minst lika betydelsefulla som tidigare. Men det finns andra, både före dem och efter, som betalat med sina liv.

Inspiration.
Själva ordet har etymologiskt med inandning att göra, läste jag. Det är bra, vi behöver andas in. Och ibland behöver vi göra det riktigt djupt innan vi ger luft åt våra åsikter.
Men vad har då det här med min debutroman att göra?
Den här boken handlar inte om hjältar, den är inte en hyllning till någon som alltid stått fast och kämpat för det goda. En sista vinter är först och främst ett kärleksbrev till de misslyckade, till de utsatta och utstötta. Till dem som är utanför. Jag kan aldrig glömma hur det är att vara en av dem. Min förhoppning är att någon där ute ska känna av det.
Det där som kallas inspiration.

Håkan Norebäck, 200317


Håkan Norebäck är aktuell med sin debutroman En sista vinter. Det är en roman om hur det kan vara att resa tillbaka till det barndomshem som man en gång lämnat, det är en text om hur det känns att konfrontera den barndom som man på så många sätt försökt att glömma. Jonny har levt ett liv i Stockholm och det livet har inte alltid varit enkelt. Nu är han på väg hem till barndomens småstad för att fira jul med sin familj. Modern har bett honom komma och visst kan han ställa upp, kanske kan han till och med få ett jobb i familjeföretaget och kanske kan det bli en nystart?

När han stiger av tåget i decemberslasket så väller minnena mot honom. Han var en pojke som kände sig annorlunda på så många vis och mötet med sitt pojkrum väcker känslor till liv som han trodde att han glömt. Händelser som han uppenbart förträngt. När sedan pappan hastigt dör så måste Jonny ta ett beslut, ska han stanna eller inte? Vem är det han ska vara lojal mot, familjen eller sig själv? 

Vill du ha ett exemplar av Håkan Norebäcks roman En sista vinter och läsa en stark berättelse om skuld och försoning, identitet och lojalitet, om den vuxne mannen Jonny och lille pojken Nino? Då ska du kommentera inlägget innan den 27 mars så har du chans att vara med och vinna en bok.

Vi har två böcker som söker nya ägare. Vinnare meddelas här på bloggen den 28 mars. 

 

Kategorier
Kulturkoll

Here comes the sun

linje-ulrica

Igår var det vårdagjämning, så nu är våren här officiellt. Mycket kan sägas om den här våren och vi vet ännu inte hur den kommer att te sig framöver. Men igår åt jag av lunch på en uteservering och gladde mig åt av att se massorna av scilla färga Lunds gräsmattor blå. Visst finns det många saker att oroa sig för, men just nu i denna stund tänker låta bli att göra just det och istället bara njuta en liten stund.

Here comes the sun, here comes the sun
And I say it’s all right

Little darling, it’s been a long cold lonely winter
Little darling, it feels like years since it’s been here

Here comes the sun, here comes the sun
And I say it’s all right

Little darling, the smiles returning to the faces
Little darling, it seems like years since it’s been here

Here comes the sun, here comes the sun
And I say it’s all right

Bild: pexels.com

Kategorier
Barnbokskoll Lyrikkoll Romankoll

Kulturkollo recenserar v. 12 2020

linje-kulturkollo

Vi lever i oroliga och inte så sällan skrämmande tider just nu och då kan behovet av en stillasittande flykt till en annan bokvärld vara stor. Här hittar du våra lästips från veckan som gått.

 

Dödslistan av Anna Jansson (Anna)

En egen häst (Två världar 1) av Pia Hagmar (Carolina)

En förtrollande hemlighet av Julia Quinn (Helena)

Geiger av Gustaf Skördeman (Anna)

Gömställen av Katherine Arden (Carolina)

Hålsjön av Maria Engstrand (Carolina)

Lärarinnans sång av Vigdis Hjorth (Anna)

Med fingret vidrör du orden (Helena)

Vitt hav av Roy Jacobsen (Anna)

Kategorier
Kulturkoll

3 x 4 medel mot vårtrötthet

carolina-top

Jodå, ljuset är på väg tillbaka, värmen och livet också. Men energin har kanske inte återkommit så där himla mycket än. Eller alls. Vissa dagar känns det som att minsta motgång är fullständigt omöjlig, och att det enda sättet att hantera livet är med hjälp av ostbågar och filt. Vilket inte riktigt funkar när telefonens alarm trumpetar igång vid 05.30 vareviga jämra vardag… eller inte heller är bästa metoden att bocka av saker på måste-göra-listan, den alltid närvarande.

Vårtrötthet, alltså. Hur hanterar man den? Om det nu inte är praktiskt genomförbart med enbart godis och soffliggande? Mer solljus! Ja, såklart, men det dröjer ju ett tag till. Mer frisk luft! Ut och rör på dig! Jodå, säkert, men om det nu är stressigt på jobbet och man inte hinner gå ut på ens den där lunchpromenaden som ska vara så himla energigivande? Sov 8 timmar! Visst. Borde jag ju. Gör jag ju inte. Ät mer Nyttig mat variant A/Nyttig mat variant B/Nyttig mat variant C! Jaaaa, jag veeeet. Men orka vara kreativ eller ordentlig i köket just nu, liksom. Blöh.

Men plötsligt spelas den där låten på radion man blir så himla glad av. Eller så ser man om den där favoritfilmen och det känns bra. Eller läser en bok som helt plötsligt ger det där otroliga lässuget att man inte kan sluta läsa (för tappad lässug hör också till hela trött-trött-trött-bilden).

Här är några sådana motgifter mot vårtrötthet:

4 helt humörhöjande låtar:

4 läs-sugs-höjande böcker:

4 må-åh-så-bra-filmer:

 

Bild: Pixabay

Kategorier
Kulturkoll

Fler böcker att se fram emot

helena-top

Kort, kärnfullt och illustrativt (nåja!) blir dagens inlägg då undertecknad snörvlar, nyser och hostar ikapp med alla andra just nu. För drygt en vecka sedan skrev jag ett inlägg om fem författare – som jag läst – som släpper nytt under våren. Snubblade över fem till som jag ser fram emot att läsa:

Bild: Wikimedia Commons

Kategorier
Barnbokskoll

Sov du lilla videung

Linda
“Du ska svettas in våren” brukar det heta och visst är det lätt att tro att våren har kommit bara för att vi skymtar solen ibland, en sol som faktiskt värmer. Vi behöver dock tänka på att det ännu är vinter och att videungen bör sova vidare. En och annan tufsig tussilago har jag däremot sett. För övrigt är Videvisan av Zacharias Topelius som publicerades första gången 1869 i barntidningen Trollsländan, en av mina absoluta vårfavoriter.

En annan favorit bland vårvisor är Blåsippan ute i backarna står av Alice Tegnér. Även där finns rådet att vänta med att slänga av sig kläderna i den visserligen värmande vårsolen. Mor berättar för barnen att det inte är lämpligt att ta av strumpor och skor ännu, trots att blåsippan inte har “varken skor eller strumpor på”. Nu är det ju inte bara Alice Tegnér som står bakom den kända barnvisan, även om det ofta är hon som sammanknippas med den. Texten är nämligen skriven av Anna Maria Roos som också stod bakom de kända läseböckerna Sörgården (1912) och I Önnemo (1917). Båda dessa böcker stod i min mormors bokhylla och tillhör mina absoluta barndomsfavoriter.

När visan om blåsipporna illustrerades var det Elsa Beskow som gjorde det. Även hon blev senare känd för en läsebok, nämligen Vill du läsa? vars första del gavs ut 1935. Hon gjorde illustrationer till flera av Alice Tegnérs visor och i boken Blåsippor, videungar och sockerbagare finns många av deras verk samlade. Blåsipporna dyker också upp i berättelsen om tant Grön, tant Brun och tand Gredelin och på bilden ovan syns tant Grön plocka blåsippor tillsammans med Petter och Lotta. Här på västkusten är blåsippor fridlysta och jag har därför aldrig plockat några. Vackra är de defintivt, men kanske vackrast av allt där de står i backen och “niger och säger att nu är det vår”.

Vilka vårvisor tillhör dina favoriter?

Kategorier
Kulturkoll

Virusvåren

Lotta

Virusvåren 2020. Eller det kanske blir virusåret 2020, när vi så småningom tittar i backspegeln. Jag har svårt att fokusera på något annat än VIRUS för tillfället. 

Det finns en del av mig som går igång stenhårt på olika typer av katastrofer eller tragedier, och jag kan bli som besatt när det gäller att hålla mig informerad. Den journalistiska och krishanterade delen av mig börjar jobba för högtryck. Information är det viktigaste som finns. Fakta och statistik blandas med ögonvittnesrapporter och domedagsförespråkande. Jag drivs inte av rädsla utan av nyfikenhet och fascination, en hunger. Så det här virusutbrottet fungerar som en chipspåse för mig, jag vill bara ha mer och mer.

Viruset lockar och skrämmer. Men det läskigaste är inte själva viruset i sig, utan hur vissa människor tänker och agerar. Och hur det påverkar samhället och får stora konsekvenser i flera led. Fjärilseffekten som blir en orkan.

Läser böcker, det gör jag knappt längre. Läser virusrapporter från världens alla hörn gör jag däremot på ett närmast osunt sätt. Jag varken kan eller vill ta mig ur virusträsket just nu. Jag är fast. I ett led att försöka bryta virusfixeringen vände jag mig till Netflix – och hittade Pandemi. En dokumentärserie om virusbekämpning, passande eller opassande nog. Fler virusfilmer och serier som går att streama hittar du här.

Kategorier
Kulturkoll

Primavera

Medan paniken sprider sig i samhället där jag befinner mig och INGEN verkar kunna prata om något annat än corona så lutar jag mig tillbaka en smula och uppmanar till källkritik. Jag. Som normalt kan ligga vaken nätterna igenom av oro för allt möjligt, jag känner mig för en gångs skull ganska lugn. Keep calm and have a cup of tea. Däremot oroar jag mig ganska mycket för hur snabbt panik kan spridas. Coronaviruset finns på riktigt, till skillnad från mördarclowner eller spöken på internet, men barn som gråter av rädsla över att de kanske ska dö gör mig verkligt ledsen. Tro inte på rykten, ta reda på saker själv. Andas, ta det lugnt prata med en vuxen. Det finns verkligen ingenting annat folk kan prata om i min bubbla.

Våren för mig har visserligen börjat förknippas med förkylningar och andra sjukor men den är fortfarande mer spirande blomster, konst och kultur än elände. Min absolut bästa och mest älskade tavla hänger på Uffizierna i Florens och heter till och med Primavera (våren) och är målad av Botticelli. Om ni får chans att se den någon gång så ta den, för allt i världen. Den är magnifik. Och enorm. Det kryllar av växtlighet och då Botticelli var Florens-baserad så ska blommorna främst vara tagna från omgivningarna där. Det finns många symboler i tavlan och man kan gotta ner sig i historiken kring den om man vill men framför allt är den slående vacker. På Uffizierna hänger även den mer berömda “Venus födelse” men jag tycker personligen att Primavera är den mest storslagna av dem två.

Som med alla stora konstnärer ska man antingen undvika att googla honom eller också separera konstnär och konstverk. Botticelli var djupt religiös och beundrade Savonarola (ni vet, den tokige munken) så man hade förmodligen inte velat ha hem honom på middag om han hade levt idag. Hans tavlor är däremot fantastiska så tur att han levde då och inte nu. Vilken föredrar ni? Vad tycker ni om Botticellis tavlor?

Kategorier
Romankoll

Speglarna och ljuset

helena-top
Under senvåren 2019 stod det klart att våren 2020 skulle bli synnerligen speciell och att den skulle komma att ägnas åt tillbedjan av två storheter – Hilary Mantel och hennes avslutande bok i trilogin om Thomas Cromwell.

Jag har ägnat tid varje dag sen nyår (eller ok då, sen jag läste ut För in de döda sommaren 2012) åt att tänka på den här boken, The Mirror and the light, och jag har längtat! Jag har läst om de föregående delarna i serien och återigen förundrats över hur bra de faktiskt är. Förra veckan släpptes boken och eftersom jag inte bor bredvid en välsorterad bokhandel tvingades jag beställa boken, och inte fick jag förhandsbeställa heller så jag väntar fortfarande. Och väntar och väntar och längtar.

Ett vet jag säkert och det är att den här boken är tjock, närmare 1000 sidor tjock och alltså ”tappa på näsan så det uppstår blodvite vid sängläsning”-tung. ”Räcker flera månader även om jag umgås med den hela tiden”-tjock. Lyckan!

Ja, som så. Jag vet att jag är smått rubbad, men ni måste faktisk ge mig det här. Inga andra böcker har gett mig så mycket som Wolf hall och Bring up the bodies och nu har jag väntat i åtta år på en avslutning (som jag inte vill ska komma). Jag har rest till Stratford för att se en scenuppsättning av Wolf hall, jag har importerat tv-serien på dvd. Jag väljer att se min passion som något positivt och nu får jag gå upp i den igen, länge, 912 sidor länge. Det där vårpirret i magen har infunnit sig. Snart struntar jag fullständigt i om all vinterns snö som inte fallit anfaller, jag är ändå inte här, jag är där och då. Om bara det där bokpaketet kommer…