Kulturkollo recenserar: Av månsken växer ingenting

Torborg Nedreaas (1906–1987) är en av Norges mest framstående efterkrigsförfattare, om än relativt okänd i Sverige. Hon debuterade 1945 med novellsamlingen Bak skapet står øksen. Flera av novellerna skildrar händelser under andra världskriget, hon skrev bland annat om ”tyskejenterna”, d v s norska kvinnor som hade förhållanden med tyska soldater. De här kvinnorna utsattes för både rättsövergrepp och trakasserier efter krigsslutet, och många deporterades till Tyskland. 1947 fick Nedreaas sitt stora genombrott med med romanen Av månsken växer ingenting. Hon skrev om klasskillnader och fattigdom, framför allt utifrån ett kvinnligt perspektiv och hon hade stor betydelse i kampen för fri abort. Hennes författarskap blev belönat med flera priser, 1972 blev hon nominerad till Nordiska rådets litteraturpris.

Av månsken växer ingenting inleds med ett fint skrivet och mycket informativt förord av författaren Geir Gulliksen, som jag rekommenderar att man läser efteråt i stället. Han inleder sitt förord med en stark uppmaning att läsa boken och han beskriver den som ”en av de hårdaste, varmaste, blodigaste och mest upprörande” romaner han läst. Jag håller med om vartenda ord.

Nedreaas har berättat att hon fick idén till boken genom att en sen natt på ett hotell lyssna på en ung kvinna som berättade om sitt liv. Dagen efter läste hon en notis i en tidning om kvinnor som dog till följd av illegala aborter och att en stor andel av dem var gifta. Dessa två händelser vävdes samman till en makalös och gripande berättelse om kärlek som trotsar/motsäger allt förnuft. I romanen möts en man och en kvinna på en järnvägsstation, hon följer med honom hem och berättar under natten om sitt liv, om sin förtärande kärlek till mannen Johannes, och om de barn hon inte fött.

Formen, kvinnans berättande som intensivt och uppfordrande söker en lyssnare är en viktig faktor bakom den starka upplevelse man som läsare drabbas av. Det här är en roman som skapar en febrig läsning, som är mycket svårt att avbryta. Jag offrade en hel del sömn på grund av ett tvingande behov att få veta mer. Det kvinnan berättar om skulle kanske kunna beskrivas som en olycklig kärlekshistoria, men i så fall en historia där kärleken gränsar till besatthet.

Flickan är bara femton år när hon blir förälskad i sin lärare Johannes. Ett par år senare möts de igen och inleder ett hemligt förhållande. Förutom åldersskillnaden kommer de från olika världar: flickan är dotter till en fattig, utsliten gruvarbetare, medan Johannes strävar efter att göra ett gott parti för att ”komma sig upp” och gifter sig med apotekarens dotter. Trots detta inleds en kärleksrelation som kommer att pågå, av och till, under större delen av deras liv. Det är en lidelsefull kärleksrelation fylld av begär, passion och svek. Om och om igen. Och en kvinna som alltid står ensam att försöka hantera de plågsamma konsekvenserna av den fysiska kärleken.

”Åh, jag ville inte veta – men blev piskad att veta och jag visste det varje gång. Jag var med dem i sängen och de dödade mig med varje famntag. Och mitt rum delade den här förryckta plågan med mig, den bosatte sig där inne. Om jag då och då sov några timmar, vaknade jag upp i den grå gryningen och då började tankarna genast härja med mig.”

”Och där stod jag som en saltstod, i en storm av rå smärta medan vårnatten doftade och sjöng och viskade sin sorglöshet i mitt öra.”

Sammantaget är Av månsken växer ingenting en oerhört drabbande berättelse om passion som drivs till sin spets, om en relation som är så ojämlik att den kanske kan jämställas med ett övergrepp? Detta har livligt diskuterats ända sedan boken gavs ut. 

Titel: Av månsken växer ingenting

Författare: Torborg Nedreaas

Översättare: Cilla Naumann

Förlag: Wahlström & Widstrand

Utgivningsår: 2026