Kulturkollo konfererar: De levande

De levande av den finska författaren Iida Turpeinen är en hyllad och prisbelönt bok som handlar om något så ovanligt som Stellers sjöko. Turpeinen skriver i sin debutroman De levande en text som hamnar i gränslandet mellan roman och essä och på förlaget kan vi läsa att parallellt med sitt författarskap arbetar Turpeinen på en avhandling om skärningspunkterna mellan litteratur och naturvetenskap. Akademiskt och skönlitterärt alltså, det hela blir närmast till en egen genre. Boken är såld till 28 länder och det är helt fascinerande att en berättelse om sjökor kan slå så!

Som alltid när vi konfererar så skriver vi om hela boken, vill man inte få innehållet avslöjat så rekommenderas man att återkomma efter man läst, extra kul är det förstås om man lägger en kommentar så att vi kan fortsätta samtalet i kommentarsfältet!

Anna: Vi inleder väl som vi brukar. Vilka ord skulle du välja för att beskriva läsupplevelsen? Mina blir intresseväckande, kyla och sorg.

Ulrica: Mina ord blir fascination och vemod.

Lyran: Jag fastnade i en väldigt stark upplevelse av hopplöshet, en upplevelse som förstärktes av att jag under läsningen av De levande även återknöt till, och skrev om, Maja Lundes klimatkvartett. Därför var det intressant att läsa om Iida Turpeinens positiva tankar om konstens och litteraturens avgörande roll:

Det är det konstnärer gör. De föreställer sig andra scenarier, andra världar. Det är märkligt. Jag har jobbat med utrotning i sju år och jag har tagit mig ur processen mer hoppfull, säger hon.

Anna: Vad är det med sjökor som fascinerar så? Eller rättare sagt vad kan berättelsen om Stellers sjökor berätta för oss och som vi blir intresserade av?

Ulrica: När jag väntade mitt första barn var jag och min man på en resa till Florida och såg sjökor, om än en mindre variant än Stellers sjökor. Jag blev omedelbart förtjust. Det var något intagande med de här stora, loja djuren som verkade alltigenom godmodiga. Min dotters första gosedjur fick följa med hem från resan och hon hade länge sjökon Manne i sängen. Så de har en särskild plats i hjärtat efter det.

Lyran: Jag hade ingen relation till sjökor innan, men under läsningen föll jag så klart för dem. Stellers sjökor beskrivs som vänliga och empatiska, och när man läser om dem tillskriver man dem lätt mänskliga egenskaper. Eller rättare sagt de egenskaper vi vill ska vara typiskt mänskliga … I slutändan framstår djuren som ”mänskliga” och människorna som egoistiska och slarviga ”odjur”.

Anna: Om man nu ska tänka lite på människorna som skildras i den här romanen så är mitt hjärta verkligen hos Anna, kvinnan som gifts med en tjusig statstjänsteman och som får följa sin make till Alaska. Hon förväntas bara hantera att vara ensam på en plats där hon inte känner någon, där maken reser på långa tjänsteresor och hon ska utöver det sin graviditet och sedermera sitt lilla nyfödda barn hantera hans syster som kommer ditskickad.

Lyran: Bland människorna som skildras i boken står porträtten av Furuhjelms hustru Anna och syster Constance ut, de framstår som mer ”levande” än många av de andra karaktärerna. Anna förväntas följa med sin make och vara nöjd med sin roll som maka och mor, i stor ensamhet. Systern Constance skickas till brodern, möjligen mestadels för att vara till besvär och kostnad, men finner en plats där hennes udda egenskaper kommer till nytta. Ytterligare en intressant karaktär är Hilda Olson, Finlands första kvinnliga vetenskapsillustratör. När hennes mentor avlider vill dock ingen annan anlita en kvinna. Sammantaget är skildringarna av de här historiska kvinnorna en stor del av behållningen med romanen för mig.

Ulrica: Precis som ni fastnar jag mest för kvinnorna av de människor som skildras, speciellt Anna Furuhejlm och Hilda Olsson, men även Stellers hustru Birgitta-Helena. Det är skildringen av människorna i boken som driver läsningen framåt för mig, men det blir ofta lite för detaljerade beskrivningar av håren på spindelben och olika mönster på ägg för min smak.

Anna: Jag tänkte mycket på Ålevangeliet av Patrik Svensson och Havsboken av Morten A Ströksnes när jag läste, det finns något kittlande i att läsa om livet i havet och hur intresserad kan man egentligen bli av ålar, håkärringar eller sjökor? Uppenbarligen mycket. Det är något med just skärningspunkten mellan den naturvetenskapliga fakta som redogörs för i böckerna och det skönlitterära som skildrar människans förhållande till naturens logik och rationalitet. Har ni läst fler böcker som ni vill tipsa om som bjuder in till liknande tankar?

Ulrica: Jag läste nyligen Izabella Rosengrens bok 52Hz Världens ensammaste val och den är kanske mer en fackbok, men har ett berättande anslag och lyfter just det som du är inne på med människans förhållande till naturen. Den var intresseväckande och skrämmande på en och samma gång. En liten intervju med Izabella Rosengren finns att läsa här på bloggen.

Lyran: Jag har fortfarande Ålevangeliet på min digra läslista, förstår att det är en bok som kommer att passa mig. Mitt tips blir i stället den fantastiska dokumentärfilmen Bläckfisken och jag, som finns att se på Netflix. Det handlar om en ovanlig vänskap mellan en filmskapare och en bläckfisk.

Några andra som läst boken är Ingrid Elam och Anna Tullberg. Klicka er gärna till deras recensioner. Iida Turpeinen är från Finland så boken passar bra in i vår världsdelsutmaning som just nu befinner sig i Europa.