Allt jag inte minns: Kulturkollo konfererar Khemiri

linje-kulturkollo

Idag är det recensionsdag för Jonas Hassen Khemiris nya bok Allt jag inte minns, en bok om Samuel, Laide och Vandad och deras historia där Khemiri verkligen leker med såväl språk, berättarperspektiv som tidsperspektiv. Flera av Kulurkollos skribenter har läst och så här tycker och tänker vi.

Anna: Jag funderade mycket på Khemiris sätt att berätta sin historia. Han byter ofta berättarröst och kronologin är uppbruten, för mig skapar det greppet en dubbel känsla. Det gör att jag som läser hela tiden måste vara på helspänn och hänga med i svängarna, vem är det som berättar, när händer det och vad händer. Det var positivt och gav romanen energi samtidigt som det hindrade mig från att vila i texten, komma in i berättelsen och faktiskt börja känna med, leva med huvudpersonerna. Vad tycker ni andra, är det här fragmentariska sättet att berätta lyckat?

Helena: Jag tycker också att det är dubbelt. Till en början var det som ett fysiskt hinder som stoppade mig från att komma in i texten. All min läsenergi gick åt till att försöka pussla ihop och förstå vad som var vad och 236299vem som var vem (när jag väl insåg att berättarperspektiven var flera). Ett tag funderade jag faktiskt på att ge upp boken för att jag inte kom in i den. Men så plötsligt lossnade det och då blev just sättet att berätta det som drev mig djupare och djupare in i förståelsen av vad som hänt och vilka de faktiskt var. Jag skulle inte vilja vara utan det där berättartekniska greppet, men det är heller inte helt problemfritt.

Linda: Allt jag inte minns är verkligen ingen enkel bok. Det finns ingen början och inget slut. Många röster berättar en historia som bildar ett pussel, där vissa bitar tycks saknas. Samtidigt är det en bok jag tycker mycket om. Khemiri är en riktigt intressant författare och en språkkonstnär utan dessa like. Faktiskt var det när jag släppte allt som handlar om förståelse och lät mig bara svepas med och njuta av språket, som boken blev riktigt bra. Det funkade att bara läsa vidare och låta berättelsen skölja över mig. Men ja, jag håller med om att Khemiri inte gjort det lätt för läsaren.

Johanna: Jag insåg tidigt att det inte var någon idé att försöka hålla koll på vem det var som berättade. Så jag släppte den kontrollen och bara läste. För mig gick det snabbt att komma in i vem som berättade och när och det var ett intressant grepp att ha flera som berättar på sätt och vis samma historia. Det var spännande att få perspektiv på en historia och den stämde bra in på talesättet flera sidor av samma mynt.

Helena: Får ni någon speciell känsla för någon av personerna? För mig är det Vandad. När alla de andra är lite konstiga, ogreppbart eller rent av osympatiska är han en sån där människa som saker bara händer kring. Allt han rör blir till aska på något sätt, jag känner såna människor och jag känner så starkt med honom. Jag sympatiserar med Vandad så att det gör ont.

Linda: Jag tycker också om Vandad och även Samuel. Det är både spännande och ganska störande att han berättar så lite själv De andra berättar om honom och bilden är splittrad. Jag hade också önskat att jag fått veta mer om Pantern. Henne tyckte jag om. Laide däremot har jag riktigt svårt för, eller så är det andras berättelse om henne som gör henne osympatisk. Det luriga med boken är att jag faktiskt inte vet vad som är sant och som titeln antyder finns det något mer som borde berättas.

Johanna: Jag hade också svårt för Laide och hade svårt att känna för henne. Samuel verkar vara en så snäll kille som trots sina små egenheter är lätt att sympatisera med. Jag kunde verkligen känna igen mig i hans sätt att vara kameleont och hela tiden anpassa sig efter vilket sammanhang han befann sig i. Och att detta ständiga växlande mellan olika sammanhang medför att ens språk anpassar sig. Det har ju Laide så svårt för och hon tycker att han är falsk och hon vet inte vad som är hans sanna jag. Det blir en intressant tanke i relation till vad en minns om en annan människa. Här är det ju flera som minns och vad minns de och är det rätt saker de minns?

Anna: Tomrummen, det som inte berättas, är så påtagligt närvarande i den här romanen. Ofta tycker jag mycket om den sortens berättelser för att det ger mig möjlighet att fylla i själv. Tänka själv. Samtidigt  som det skapar en frustration och distans till alla karaktärerna. Jag känner ganska lite för någon av dem. Kanske är det just det som gjorde att jag inte tokgillar den här romanen. Skickligt skriven, ja, men min upplevelse är inte passion, inte heller engagemang utan något kyligare nästan dissekerat.

Helena: Så är det för mig också, jag tycker om Allt jag inte minns, jag kommer fortsätta tänka på den länge och jag är glad att jag inte gav upp där i början, men jag tokälskar den inte. Jag är mer tillbakalutat intresserad av den, och det tror jag har att göra med berättarsättet och det distanserade som följer med det.

Linda: Tokälska är ett starkt ord, men jo jag tycker mycket om den. Allt jag inte minns är dessutom en mycket passande titel, just för att vi inte riktigt vet vad som finns i de där tomrummen. Jag är också väldigt imponerad över hur Khemiri leker med språk, tid och rum. Han skapar en slags verklighet, som nästan blir overklig. Det här kommer absolut att bli en av höstens snackisar, men kanske ingen bred bästsäljare.

Johanna: Det är den första av Jonas böcker som jag läser själv och inte lyssnar på som ljudbok (förutom Jag ringer mina bröder, som jag också läste själv men den är så kort så den räknar jag nästan mer som en novell). Den känns fortfarande som en Khemiri-bok men det här laborerande med språket står inte i vägen för mig i läsningen den här gången, tack och lov. Jag tycker om att det är flera som berättar och att det inte spelar någon roll att Samuel beskrivs av andra och inte är berättare själv. Det är en fart i boken som jag gillar. De korta styckena i början gör att vi slängs mellan perspektiven och rösterna och läsningen fick en skjuts av att sidorna bläddrades fram i för mig en rasande fart. Sedan blir det längre stycken och vi kommer lite djupare in i historien. För mig var det här en läsning som kommer att stanna kvar länge.

Vi kan konstatera att Kulturkollos konfererande recensenter tycker om Allt jag inte minns, trots att läsningen kräver koncentration, eller kanske just därför.  Vill du lyssna till Khemiri på Bokmässan 2015 ska du göra det i monter B06:59 fredag 25/9, då han samtalar med Vi Läsers chefredaktör Jonas Eklöf, eller bege dig till Berättarscenen senare samma dag kl 18.00.

Anna-1024x989Helena_scannad_groncd_beskurenlinda-200Johanna_m_gron_3

Titel: Allt jag inte minns
Författare: Jonas Hassen Khemiri
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgivningsår: 2015

Foto: Martin Stenmark

Dela gärna: Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on PinterestDigg thisShare on StumbleUponShare on TumblrEmail this to someone

Skrivet av:

Publicerat: 18 september, 2015

Kategori: Aktuellt, Evenemangskoll, Kulturkoll, Romankoll

Visningar: 1732

Taggar: , ,

4 Responses to Allt jag inte minns: Kulturkollo konfererar Khemiri

  1. hermiasays@gmail.com' Hermia skriver:

    Tack för den Khemiriska konferensen! 🙂
    Jag har ju också läst den och tyckte det var intressant att efteråt höra och läsa intervjuer eftersom Khemiri berättar så pass mycket om sina tankar om boken. Intressant se vad som träder fram för mig som läser – och inte. Precis som ett par av er upplevde jag berättaren och berättelsen som distanserad, i motsats lite till hur författaren själv beskriver sin text och förhållandet till den. Men bra – ja absolut!

  2. […] jag inte minns av Jonas Hassen Khemiri, som vi också diskuterat på […]

  3. […] sidor: 331. Andras röster: SVT, GP, Sveriges radio, DN, Expressen, Bokmania, Lyrans noblesser, Kulturkollo. Köp hos t.ex.: Adlibris, […]

  4. […] Bloggat om boken har Fiktiviteter, Bokblomma, Kulturbloggen och Enligt O  […]

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *