20-talet då och nu

Linda
Det glada 20-talet är inte det decennium vi lever i nu, utan 1920-talet. En tid då ett världskrig avslutats, ekonomin var god och framtidstron stor. Kampen för demokratiska rättigheter för fler var en självklarhet och ingen visste ännu att allt skulle vända bara några år senare och att världen skulle drabbas av ännu ett världskrig. Nu är det 2020 och någon vidare optimism är svår att finna. Vi har på riktigt börjat inse att klimatet inte går att kontrollera, men ännu finns alldeles för många världsledare som ignorerar problemen helt. Det är också för många världsledare som snarare vill inskränka än öka de demokratiska rättigheterna och fler länder väljer att stänga sina gränser för att som det heter “ta hand om sina egna först”. Vilka likheter och skillnader finns egentligen mellan det 20-tal vi just påbörjat och det som ligger 100 år tillbaka i tiden?

Det glada 20-talet gällde självklart inte alla. När vi tänker på storslagna fester står det fina folket i centrum. The Great Gatsby och Downton Abbey handlar inte om vilka människor som helst, utan om de rika och priviligierade. Dessa personer har självklart råd med storslagna fester även nu i en tid då klyftorna ökar mer och mer. I Dagens industri konstaterades i januari att de 22 rikaste männen i världen äger mer än alla kvinnor i Afrika tillsammans. Det går också att hitta andra jämförelser, som t.ex. att de rikare hela tiden blir rikare och att 1% av världens befolkning äger mer än de andra 99% tillsammans. Mycket pengar för få att festa bort alltså.

Just jämförelsen mellan män och kvinnor är tyvärr fortfarande relevant. Under 1920-talet fick kvinnor i fler och fler länder rösträtt och jag kan tänka mig att många kände ett stort hopp inför framtiden. I filmen Suffragette från 2015 porträtteras några av de kvinnor som kämpade hårt och i vissa fall offrade sina liv för kampen för ett jämlikt samhälle. Namnet Pankhurst kan fortfarande knytas till kampen för jämlikhet och i höstas besökte Helen Pankhurst, barnbarnsbarn till Emmeline Pankhurst och barnbarn till Sylvia Pankhurst, Bokmässan i Göteborg och talade då om en kamp som fortfarande behövs och vikten av “deed not words”. 2020-talets största proteströrelse ser ändå just nu ut att handla om miljön, snarare än om jämlikhet, men det är de unga kvinnorna som tagit täten i kampen, men vår egen Greta Thunberg i spetsen.

En annan parallell jag kan se mellan 1920-talet och 2020-talet är synen på författaren. När jag tänker på 1920-talet är det lika mycket författarna som deras verk som står i centrum. Ernest Hemingway, F. Scott Fitzgerald, Ezra Pound och James Joyce samlades alla av Gertrude Stein i Paris och umgicks också med en rad konstnärer som Pablo Picasso och Henri Matisse. Såväl Hemingway som Fitzgeralds fru Zelda har skrivit om tiden i Paris och jag kan se likheter med den våg av autofiktiva böcker som varit stora ett tag och säkerligen kommer att färga även delar av 2020-talet. Flera av dem, som Rachel Cusks trilogi som inleds med Konturer, handlar om livet som författare och skapar en slags nygammal syn på författaryrket och vikten av att som författare skriva om det som är välbekant och självupplevt. Något jag önskar mig är mer mångfald. Jag vill inte bara läsa om västerländska medelklassmänniskors vardagliga bekymmer, utan gärna få ta del av mer litteratur från världens alla hörn. Det önskar jag mig från 2020-talet.

Om jämställdheten mellan män och kvinnor lämnar mycket att önska, är det ännu mer kvar innan litteratur från länder utanför Västeuropa och Nordamerika får den uppmärksamhet den förtjänar. Detsamma gäller film. Visserligen vann den sydkoreanska filmen Parasit flera tunga priser på Oscarsgalan, men det är ett undantag. Som Steve Martin och Chris Rock konstaterade i sitt inledningstal på Oscarsgalan har det hänt väldigt lite gällande representation. Vaginor saknades bland de nominerade regissörerna och #oscarssowhite är fortfarande aktuellt.

Fler 1920-talstrender som märks i 2020-talslitteraturen är Virginia Woolfs sparsmakade version av stream of consciousness. Ett associativt sätt att skriva, men utan de långa utläggningar som t.ex. James Joyce och Marcel Proust. Det är också texter som kräver koncentration då orden är få och det som inte sägs lika viktigt som det som faktiskt står på raderna. En liknande trend ser jag nu och de som lyckas, som Susanne Skogstad i Svartstilla får mig att tänka på de riktigt stora från det förra 20-talet. Även Ida Jessen lyckas med detsamma i sina två böcker om makarna Bagge som vi snart ska samtala om i Kulturkollo läser. Det är dessutom böcker som utspelar sig kring förra sekelskiftet och knyter därför ihop vår tid med det förflutna. Nya böcker skrivna i gammal, eller kanske alldeles modern, stil.

Nu hoppas jag på lite mer känsla av det glada 20-talet även i detta århundrade, istället för att vi drar raka vägen till depression, extremism och världskrig. Själv blir jag sugen på att uppleva det kulturella 1920-talet och förtränga vår egen tid för ett tag. Vad rekommenderar du?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.