Vad jag tänker när jag tänker på Mockingjay 1

helena-top
Nu har jag (som utlovat) sett den! Jag trotsade dunderförkylning och röstlöshet (man behöver inte röst på bio upptäckte jag, inte ens för att köpa popcorn) och tog mig till en biograf. Mina tankar kretsar kring detta:

Det kommer bli en sjujäkla avslutning nästa år.

Jag grät en del. Dels för att det är väldigt jobbigt och gripande på vissa ställen men mest för att Philip Seymour Hoffman som alltid var alldeles självlysande briljant. Jag har väldigt svårt att hålla mig till fiktionen när jag ser honom och det hela tiden gnager att han är borta. “In loving memory of Philip Seymour Hoffman”-skylten på slutet gjorde inga bra saker med mig, jag tackar ödmjukast för att inte ljuset tändes direkt där.

Jag förstår att de valde att göra två filmer av boken, och är till och med glad för det. Och då har jag varit rätt sur över det tidigare. Men det finns två historier i boken och om det klämts ihop i en enda film hade vi aldrig fått det här mörka, lite eftertänksamma och politiska. Det hade varit väldigt synd.

Jag börjar bli gammal. Mitt huvudfokus är egentligen inte Katniss, Peeta, Gale eller någon av de egentliga huvudpersonerna. Jag plockar guldkorn som Plutarch Heavensbee och Haymitch och Effie. Och Julianne Moore som Coin är fenomenal, liksom naturligtvis Donald Sutherland också är som Snow.

Det är väldigt lång tid kvar till november 2015.