Ichi — ni — san — shi …

Linda
När jag var fyra år började jag spela fiol, eller egentligen började jag spela riskartong och linjal. För att förhindra  att min nya minifiol skulle gå sönder fick den vänta. Med min kartongfiol lärde jag mig att hålla fiolen rätt, få in den under armen och under hakan. Ganska tidigt lärde vi oss också bocka ordentligt, räknandes till fyra på japanska — ichi — ni — san — shi …

Varför japanska? För att metoden som jag lärde mig spela efter startades av japanen Shinichi Suzuki, en metod som går ut på att barn ska lära sig spela fiol (och numera också andra instrument) genom att göra som barn brukar göra när de lär sig  — lyssna och härma. Shinichi Suzuki föddes 1898 i Nagoya, Japan. Han började spela fiol som 17-åring, men hans metod bygger på att riktigt små barn börjar spela. Suzuki kallade sin metod för modersmålsmetoden. Precis som när vi lär oss vårt modersmål låter Suzukimetoden de små eleverna lyssna och sedan härma. Föräldrarna har en viktig roll i musicerandet och faktiskt fick min mamma en grundkurs i fiolspelning innan det var min tur.

Göteborgs Suzukiförening startades 1971 av Sven Sjögren, vars fru jobbade med min mamma och därigenom fick hon nys om det hela. 1978, då jag var fyra år,  började jag spela fiol, fyra år senare var det syrrans tur och under många år präglades vårt liv av musiken. Det coola med metoden är att alla elever i olika länder lär sig samma låtar och när vi åkte på internationella läger kunde vi spela tillsammans med barn från hela världen. Musiken blev vårt gemensamma språk.

På ett internationellt läger i Helsingør träffade jag Shinichi Suzuki och hans fru. Jag spelade i grupp med honom som lärare och fick en individuell lektion. Mest var jag nervös och lite rädd, jag var liksom ingen supermusiker, men det var också mycket spännande och roligt. Många av de som spelar enligt Suzukimetoden har lyckas väl med musiken. För mig handlade det om något jag gjorde som barn, men jag har en rad fantastiska minnen förknippade med musiken. Faktum är att jag också lärde mig att lyssna och komma ihåg långa symfonier, vilket jag tror utvecklade mitt minne även inom andra områden. Nackdelen var att jag blev så bra på att lyssna (och ganska så lat) vilket gjorde att jag aldrig lärde mig läsa noter.

När jag gick i tvåan fick vi besök av en Suzukigrupp från Edwardsville, Illinois och två av eleverna bodde hos oss. Danielle Langston hette en av dem och vi höll kontakten i flera år. Någonstans på gymnasiet hälsade hon på igen under en tågluff. Självklart var jag tvungen att söka efter henne på Facebook och as we speak väntar jag på ett eventuellt svar på meddelandet jag skickat. Danielle reste med en grupp som spelade för professor John Kendall. Det var han som tog Suzukimetoden till USA och i år 2015 firar hans Suzuki String program 50 år. Jag absolut älskade professor Kendall, som alltid hoppade runt i sin bruna linnedräkt, i alla fall gör han det i mitt minne. Tyvärr dog han för några år sedan, men hans Suzuki-grupp lever och frodas. De internationella lärarna var riktigt spännande och jag minns ett lärarpar Christophe och Judy Bossuat, han från Frankrike och hon från USA och deras lille son som obehindrat växlade mellan språken. Vilket äventyr det var att spela för och med dem. Även för mig som inte direkt var någon stjärna.

I Borlänge någon gång i slutet av 80-talet (eller början av 90-talet, hjälp mig mamma) flyttade det internationella lägret hit till Sverige. Eleverna kom från när och fjärran och vi delades in i grupper efter hur långt vi hade kommit i de böcker vi alla spelade efter. Jag minns hur Mittnytt var på plats för att intervjua oss och att vi spelade Bachs dubbelkonsert (vad den nu kan heta på riktigt). Varje gång läraren klappade bytte vi stämma och när jag tänker tillbaka på det kan jag förstå kritiken mot den japanska metoden, att den skapade små musikaliska robotar. Av mig blev det varken musiker eller robot, men jag ser med glädje tillbaka på tiden då den japanska musikpedagogen Shinichi Suzuki var en stor del av mitt liv. För en väldigt försiktig och blyg flicka betydde musiken en naturlig gemenskap, som jag inte skulle velat vara utan. Många år senare övertalade en gammal fiolkompis mig att vara med i Pedagogspexets lilla orkester, där det behövdes en andrafiol. Han hade frågat förut, men jag hade sagt nej. Hur skulle jag som inte kunde läsa noter fixa att spela en helt egen stämma. Någonting fick  mig dock att tacka ja och när jag satte mig på min plats i orkestern märkte jag pianisten. And the rest is history, som man brukar säga.