Jag har följt Christian Unge ett tag och imponerats av det driv, som nu gör att han får ge ut sin nya bok Saharasyndromet på Lind & co och dessutom sina två egenutgivna böcker, Turkanarapporten och Kongospår i pocket. Unge är till vardags läkare och eftersom jag gjorde en klassiker och blandade ihop honom med sin karaktär tog jag för givet att även författaren är kirurg. Så är det inte, utan han arbetar som internmedicinare på akutkliniken, Huddinge. Rätt ska vara rätt.
Christian Unge leder också podcasten Ronden, tillsammans med Anders Ternhag och Totte Stub.
Varför har jag då valt att intervjua Christian Unge just under vårt afrikatema? Dels för att hans böcker utspelar sig på olika platser av denna gigantiska kontinent, men också för att han själv arbetat där för Läkare utan gränser.
Möt Christian Unge!
Du är aktuell med nya boken Saharasyndromet, som är den tredje boken om kirurgen Martin Roeykens. De två tidigare böckerna i serien ges också ut på nytt. Med tanke på att du inte längre är egenutgivare måste jag ställa den klassiska frågan – hur känns det?
Som att komma hem efter en lång resa, enormt skönt. Eller som när jag har prövat att göra sushi hemma, tyckt att det blev helt okej men sen insett hur god sushi är på restaurang.
Det har varit superkul att vara egenutgivare. Framför allt för att jag har fått inblick i hela processen från det redaktionella, hitta bra korrekturläsare och göra omslag till utmaningarna med att få ut och marknadsföra sin bok.
Men det har samtidigt varit enormt tidskrävande och med den andra boken, Kongospår, tyckte jag det snodde för mycket tid från själva skrivandet. Att komma till ett superproffsigt förlag som jag nu gjort gör att jag kan slappna av, lita på att de står för alla delarna i skapandet av en bok (förutom att skriva den:) och att jag just får mycket mer tid för att skriva. Första månaderna efter att vi skrev kontrakt flöt jag runt på små moln av lycka. Och fortfarande får jag ibland nypa mig själv i armen och fråga mig själv när jag ska vakna upp.
Vad kan du berätta om din huvudperson? Hur mycket av dig finns i Martin Roeykens och andra karaktärerna i dina böcker?
Vissa få delar av Martins personlighet har jag hittat hos mig själv, som envisheten, hans förmåga/egenhet att gå sina egna vägar och just hitta lite okonventionella lösningar på utmaningar. Jag har alltid gillat att gå lite ”utanför systemet”. Samtidigt är han en social buffel som jag inte riktigt kan identifiera mig med. Jag är lite mjukare (tror jag) och framför allt mycket mer nyfiken på människor. Sen är jag inte lika modig som han när det kommer till att fatta beslut i pressade situationer. Jag kan inte förstå heller hur han kan försaka sina barn som han gör, han missar så mycket av livet. Där har jag nog (tyvärr) hittat inspiration från andra i min närhet.
För de andra karaktärerna i böckerna kan jag plocka små delar av mig själv och sen vrida till. Men främst snor jag hejdlöst från vänner och familjemedlemmar (som jag alltid kollar av med om de tycker det är okej). Frank i Kongospår är till exempel en nära vän med starkt teknikintresse …
Roykes äventyr tar honom till bland annat Kenya, Burundi, Kongo, Algeriet och Sierre Leone. Ofta behandlas Afrika som som ett enda homogent land, vilken bild skulle du vilja ge för att nyansera?
Du sätter fingret på något jag alltid stört mig på: ”Där nere i Afrika”. De afrikanska länderna är lika olika som länderna inom Europa eller Mellanöstern. Det är en skymf mot alla fantastiska – och unika – kulturer i de olika afrikanska länderna att klumpa ihop dem.
Ta bara exempelvis två länder som geografiskt ligger så nära varandra som Burundi och Kenya. De har två helt olika historier som delvis influerats mycket av två helt olika kolonialländer; Belgien och England. Man pratar helt olika språk och förstår inte varandra bättre än svenskar och finnar. Mentaliteten i Burundi är stolt, lite reserverad och tystlåten medan man i Kenya (förvisso har 42 olika språkgrupper) är mer extrovert, har helt annan musik – och danstradition. Jag kan fortsätta länge … Så jag hoppas att jag i mina böcker, indirekt, ger lite inblick i olika afrikanska ländernas kulturer och samhällen.
Du har arbetat för Läkare utan gränser och en del av intäkterna från dina böcker går till dem. Vad är det viktigaste med deras arbete anser du?
Det finns många bra organisationer i världen som arbetar med sjukvård (Läkare i världen, Röda korset, Läkarbanken etc) men det som gör Läkare Utan Gränser unikt är två saker: Man drar sig inte för att arbeta i konflikter där det är ytterst svårt att få till någon vettig sjukvård. Tyvärr har det blivit så pass farligt för hjälparbetarna att man allt oftare måste lämna området. Men i grund och botten finns Läkare Utan Gränser överallt där det verkligen behövs hjälp.
Det andra som gör organisationen unik är det som gjorde att man startade 1971: Témoignage som det heter på franska, eller vittnesmål. Det vill säga att man talar ut om hemskheter man bevittnar i fält. Till skillnad från Röda korset till exempel som bedriver fantastisk sjukvård runt om i världen men som inte har i sitt grundmandat att ”tala ut” eller till media påkalla något, så ingår det mer i Läkare Utan Gränsers stadgar att man som fältarbetare just ska göra detta.
Hur kombinerar du ett intensivt jobb som läkare, med skrivande och poddinpelningar?
Jag har kort startsträcka och kan sätta ett kommatecken i en mening för att sedan fortsätta två timmar, eller två veckor, senare. Sen är det perfekt att jobba inom akutsjukvården med många jourer som ger mycket kompledigt. Jag skriver bara på dagtid när barnen är i skolan och min sambo jobbar, aldrig på kvällar eller helger. Sen rensade jag bort lite saker när vi fick våra tre barn och jag började skriva på allvar. Jag har till exempel inte tittat på, eller läst om, sport på sju år. Men framför allt är jag besatt av att läsa och skriva. Kan inte sluta. Så det är liksom bara till att hitta tiden, prioritera den, så att jag får stilla mitt begär.
[box type=”info” icon=”none”] Nu har du chans att vinna ett exemplar av Christian Unges nya bok: Saharasyndromet, som skickas så fort den kommer ut den 14/4.
Förlaget beskriver boken så här:
Fem hjälparbetare för Läkare utan gränser blir kidnappade av en terroristgrupp vid ebolacentret i Sierra Leone. I vansinnesflykt genom öknen pressar kidnapparna sina jeepar och attackeras av militären, och terroristledaren blir dödligt skadad.
Kirurgen Martin Roeykens insjuknar längs vägen med hög feber. Hans unga kollega, Mette Gobanski, får ett ultimatum: Rädda terroristen eller dö. Samtidigt försöker hon hålla sin vän Martin vid liv. När de till slut hamnar i en skola i Algeriet förstår Mette att mardrömmen bara börjat man använder barn som levande sköldar.
Hemma i Stockholm inser Martins dotter Bella att tidskriften hon jobbar för har koppling till den skadade terroristledaren. Hon gör allt hon kan för att övertyga Säpo om att få flyga ner till Algeriet. Målet är att förhandla med terroristerna innan den franska och algeriska militären sätter in sin attack.
Saharasyndromet är en bladvändare i högt tempo, en spänningsroman där nervpirrande action blandas med levande skildringar av stressen vid operationsbordet i fält.
Detta är den tredje fristående boken i serien om kirurgen Martin Roeykens.
För att ha chans att vinna ett exemplar så vill vi att du kommenterar här och att du i kommentaren berättar om kultur du gillar med anknytning till Afrika. Klockan 18 på söndag den 3e april stängs tävlingen och vinnaren meddelas här på bloggen senare samma kväll. Vi ser fram emot många trevliga tips. Lycka till! [/box]
Spännande intervju! Jag skriver om Saharasyndromet på min blogg idag: http://joanna-ochdagarnagar.blogspot.se/2016/03/saharasyndromet-en-kriminalroman-i.html
Håller på att läsa den. Lovande så här långt.
Jag är gärna med och tävlar för jag har varit nyfiken på Unges böcker ett bra tag. Som kulturellt uttryck väljer jag ett som jag är nyfiken på och som jag gärna skulle vilja lära mig mer om och det är vidskepelsen i framför allt Mali (än lever den gamla religionsläraren i mig!). Den styr så mycket både i människors vardag, men även på samhällsnivå. Intressant område helt enkelt!
Låter spännande!