av Sommaren 1981 var jag 14 år och det var Gyllene Tider-feber. Jag hade förstås köpt LP-n Moderna Tider och jag hade skrivit ett 10 meter långt fan-brev till dem tillsammans med min kompis. Vi fick ett standardsvar med autografer tillbaka. Så kom då sommaren och det skulle bli turné. Alla kompisar var 15 (jag hade börjat skolan ett år tidigt) och jag var då alltså 14. Alingsåsparken hade 15-årsgräns och det var min mamma som offrade sig. Det började med Gyllene Tider – hon gick alltså in, betalade entré tillsammans med mig och satte sig på en bänk och väntade. Först konsert och sedan en eller två timmar disko. Sen åkte vi hem. Den sommaren upprepades grejen med Tomas Ledin, Magnus Uggla och Noice.
Sommaren därpå var jag då faktiskt 15 och sedan följde några år med massor av musik, alla svenska artister turnerade i folkpark i början av 80-talet och jag såg förstås Carola, Pernilla Wahlgren, Snowstorm, Freestyle, Herreys, Lena Ph, Lili och Sussie och massor av annat. Så mycket livemusik som man bara tog för given, varannan lördag var det parken och vi gick alltid. Oavsett artist. Ibland med en dos Bacardi och cola i blodet och ibland helt nyktra. Som vi sjöng med, som vi dansade. Min vän A var vapendragare och bangade aldrig. Jag blir faktiskt väldigt nostalgisk vid tanken på den där tiden som sammanföll med gymnasietiden.
Att jag samma sommar, 1981, också åkte till Brighton på språkresa och hittade till synthen, älskade Depeche är en helt annan historia. En annan historia är Madonna och Michael Jackson på Eriksberg och Bruce på Ullevi. Så mycket musik.
Just den här historien handlade om att jag körandes genom sommarnatten vid 59 års ålder fick på en reklamkanal på bilradion och hörde låt efter låt som påminde mig om folkparken i Alingsås. Behöver jag säga att jag kunde ALLA texter? Låt oss Ooa hela natten lång!
