Foto: Cato Lein
AINO TROSELL debuterade 1978 med den samhällskritiska romanen Socialsvängen. Hon har sedan dess gett ut romaner, kriminalromaner, noveller och dramer samt även skapat en alldeles egen genre: kriminellen. Här kommer Ainos boktips till Kulturkollos läsare.
Att läsa har alltid varit en ensam sysselsättning för att inte tala om att skriva. Kulturkollo vill göra skillnad, ambitionerna är höga. Det är därför roligt att ha blivit ombedd att medverka med några lästips. Det ska bli intressant att följa Kulturkollo.se:s framväxt.
Lästips från författare – vilka man tror är de verkliga experterna – är dock överskattade. Åtminstone vad gäller mig. Jag har visserligen fullt upp med att läsa. Men det är den aktuella egna texten jag läser. Jag är mina böckers första läsare. Jag läser medan jag skriver och faktum är att ibland häpnar jag, då har jag hamnat i min egen bladvändare och kan inte bärga mig förrän jag får vet hur det går. Tangenterna smattrar och slår.
Det där kallas flow och är tyvärr inte så vanligt. På mitt soffbord, hallbord och nattygsbord ligger travar med olästa böcker. Jag har skaffat dem för att jag tror att de är bra. De ligger där som ouppackade presenter. Här följer en kompott av sådana presenter jag på senare tid har öppnat och funnit behag i.
Jag börjar med en deckare:
Marcoeffekten av Jussi Adler-Olsen är verkligen spännande. Tyvärr spårar mitt läsande ofta ur och jag börjar rätta. Men inte när det gäller den här boken med sin sinnrika och inte helt lätta intrig. Gör ingenting. Gör den bara mer trovärdig. Miljön är Köpenhamn och huvudpersonen är en papperslös pojke. Jag vände blad och vände blad, kväll blev till natt och vips var sagan slut och fåglarna hade åter börjat sjunga därute.
På tal om saga, nyss läste jag Elsie Johanssons senaste roman:
Sagas bok – en trovärdig historia. Och banne mig att den är det, trovärdig. När författaren stökar till det kan man förledas att tro att hon bara har stökat till det. Men Elsie Johansson är poet och ytterligt medveten i val av redskap och tillhyggen. Den här berättelsen bär arvssynden skam och klass in i minsta syntax. Texten vränger och vrider sig, tar om, suddar, ändrar sig och börjar om, tvekar, skäms och berättar så att man stundtals håller andan, stundtals snyftar, stundtals brister ut i skratt. Upptakten är en helt makalös bodelning efter en åldrad moder där Saga Modig, sladdbarnet och klassflyktingen, hamnar i en obetalbar fight med sina syskon. Elsie Johansson gräver djupt i den uppländska myllan och avtäcker ett taggigt stenröse där sagorna och drömmarna sjunger mellan de skrovliga blocken.
Nyligen skulle jag ge min guddotter en present på hennes trettonårsdag och valde då:
Historien om Leon, Schindlers yngste arbetare av Leon Leyson. För säkerhets skull läste jag den själv först, innan jag skickade iväg den, ifall den skulle vara för svår. Det var den inte. I hennes ålder läste jag Anne Franks dagbok. Historien om Leon är dess pojkmotsvarighet kan man säga. Boken är konstlöst skriven och mycket gripande. Författaren hade levt ett långt och ordnat liv i USA när filmen Schindlers list plötsligt ändrade allt. Det gamla revs upp och han började föreläsa, av pliktkänsla, så som många andra som har överlevt förintelsen. Föreläsningarna blev sedan denna bok som beskriver det helvete de polska judarna försmäktade i under andra världskriget.
Leons pappa var en skicklig mekaniker och fick arbete hos Schindler. Schindler var nazist men räddade ändå 1200 judar från en säker död i gaskamrarna förebärande att arbetarna var oersättliga experter i hans krigsmaterialfabrik. Schindler är den ende nazisten som ligger begravd i Jerusalem. Hans minne hyllas. Leon var hans yngste arbetare, så liten att han stod på en låda för att nå upp till maskinen. Boken är lämplig för alla människor från tolv år och uppåt.
En helt annan berättelse är:
Eremiterna i Tajgan av Vasilij Peskov, den är inte en roman utan en dokumentärskildring av förbluffande människoöden, en familj som bodde helt isolerade i över fyrtio år långt ute i de öde skogarna i Sibirien. Religionen drev dem dit och överlevnaden blev deras livsuppgift. De vuxna barnen hade aldrig sett några andra än familjen. Till sist blev endast den 38åriga dottern kvar. Hon kunde inte tänka sig att följa med till civiliserade trakter utan valde att stanna kvar, tio mil från närmsta människa, i köldens och rovdjurens land.
Slutligen måste jag få berätta om en pytteliten bok jag sprang på i ett antikvariat:
Nio brev till en förståelsefull förläggare av Volter Kilpi, i vilken författaren fängslande beskriver sitt slit med romanen I salen på Alastalo, en klassiker jag skam till sägandes inte har läst. Nu ska det dock bli av. I dessa brev till förläggaren beskriver författaren hur den väldiga noten med den infångade romanen tyvärr har ett hål som inte låter sig tätas. Slutet förskjuter sig hela tiden vilket påverkar utgivningsplan, ekonomi, hälsa och liv. Stor hugnad finner jag i rader som dessa:
”Framför mig ligger mitt manuskript. På en av sidorna står det sju rader, och dessa sju rader är bearbetade i sju dagar. Skjutna åt sidan är två gånger sju fullskrivna och kasserade blad, fyllda med experiment med samma sju rader, innan de fått komma med i manuskriptet.”
Dessa brev till en förståelsefull förläggare är en trohetsförklaring till konsten oavsett vedermödor, så kallad cred eller pengar. Författaren känner sig som ett medium igenom vilket berättelsen sveper och vars uttolkare han blir, vare sig han orkar med det eller inte, vare sig han har råd eller ej. Berättelsen valde honom, inte tvärtom.
Aino Trosell
Utlottning!
Nu har du chans att vinna ett fint signerat exemplar av Aino Trosells senaste bok Min grav är din: krimineller II.
Gör så här: skriv samman ett eget boktips och länka oss i ditt inlägg (3 lotter) eller sprid ordet om Kulturkollo i sociala medier (FB: 1 lott, Twitter: 1 lott) och lämna kommentar inklusive länk(ar) hos oss. Om du gör alla delarna så kan du totalt få 5 lotter. Glöm inte att lämna en mejladress i kommentarsfältet. Du har fram till fredagen 29/8 kl 16.00 på dig att delta.
