Det här med skräck och rysare är svårt. Antingen blir det för mesigt, för överdrivet eller för konstigt. Det är väldigt sällan som jag blir riktigt rädd av en bok (eller film) och måste sova med lampan tänd. Jag är mycket svårflirtad och kräsen när det kommer till rysligheter.
Det är många som nämner Kvinnan i svart (Susan Hill) som en sån där ruskig bok som förstörde nattsömnen. Men nej. Den var väl spännande, men alltför tunn och inte blev jag särskilt rädd. Visst kan jag få lite puls så att hjärtat klappar när jag läser en spännande historia. Som till exempel Nu ser du mig (S J Bolton), gaaalet spännande, men då handlar det inte om skräck utan ren och skär spänning. Det finns också böcker som är spännande och kusliga som Evig natt (Michelle Paver). Den ödsliga miljön är skrämmande i sig, men inte är det skräck. Jag går igång på en psykologiskt uppbyggd smygande och krypande stämning. Som Främlingen i huset (Sarah Waters). Även när det inte händer något så är det rysligt spännande. Men skräck, nej det är det ju inte riktigt.
När det handlar om krypande spänning så finns det ingen obehagligare läsning än Bedbugs (Ben H. Winters) som handlar om en kvinna som tycker att familjens nya hem kryllar av vägglöss. Hon vaknar varje natt med nya bett, men varken övriga familjen eller skadedjursbekämparna hittar några spår av löss eller andra kryp. Så vad är det som händer? Vägglöss eller något annat, något mycket värre? Den kan absolut inte läsas i sängen och det går inte att läsa den utan att det kliar över hela kroppen.
En annan bok som skrämde mig är Vätten (Mikael Strömberg) som lyckas blanda svensk vardag med folktro utan att det blir löjligt. Det blir istället ruskigt spännande, på sina håll. Helt fullt ut håller den inte. John Ajvide Lindqvist med sina vampyrer eller zombies skrämmer mig däremot inte alls.
Så ni ser, ibland händer det att jag blir rädd. Men jag vill bli rädd lite oftare. Det finns inget bättre än en läskig spökhistoria. Så kom igen och ge mig lite hardcore-skräck!
