Kategorier
Barnbokskoll Kulturkoll Romankoll

Var är vintern?

Vårt vintertema är på väg mot sitt slut och det är svårt att säga om det kännas passande eller ej. I min trädgård blommar vintergäck och vitsippor och talgoxen kvittrar sin glada vårmelodi. Jag misstänker dock att vintern kommer att slå till med full kraft i februari och sedan vara in i maj. Det har ju hänt förr liksom. Så dags då, när man bara vill ha scilla och vårsol och kaffe på uteserveringar.

Visserligen är det minusgrader på mornarna då och då men för att hitta den verkliga vintern får man än så länge vända sig till kulturen. Jag försökte komma på vilka de mest vintriga objekten i olika genrer är för mig och bestämde mig för att göra en lista.

Vinterkonst: Ja, jag är inget stort fan av Bruno men när det gäller vinter har jag svårt att komma på något kallare än hans rävar i snö.

Vinterfilm: Här är det knepigare men jag tänker faktiskt på Fargo. Inte serien utan filmen då, från 1996. Helt galet mycket snö. Och kyla. Kallt.

Vinterroman: Evig natt av Michelle Paver. En av de läskigaste böcker jag läst om skräck och galenskap i arkisk kyla.

Vinterbarnbok: Olles skidfärd av Elsa Beskow. Snart öppnar årets lekutställning på Kulturen i Lund med Beskow som tema. Jag hoppas så att man tagit inspiration av den här underbara bilderboken. Jag är så glad att mina barn också tycker om att läsa den för den är verkligen bara så… vit.

Vintermusik: Winter song av Sara Bareilles och Ingrid MIchaelson. Jag lyssnar sönder den varje vinter. Så himla vacker och så skönt att den inte är bunden enbart till julen. Jag skulle kunna göra ett helt inlägg bara om den här låten. Så mycket vinter, snö, tystnad och lugn, trots att den ju är full av ljud och musik.

Ungefär där tar inspirationen slut. Jag funderade på en vintrig TV-serie men kunde inte bestämma mig så avsluter min lista här. Imorgon tar vi nya tag.

Kategorier
Romankoll

Lite kärlek i januari

Lotta

Lite härlig vinterromantik sitter fint i januarimörkret. Jag vill passa på att tipsa om Anna Lönnqvists alldeles färska roman Minns oss som nu.

Den handlar om Thea som anländer till vintriga Sunnanby från somriga Nya Zeeland. Hon ska ta hand om dödsboet efter sin mammas moster, men hon är inte särskilt sugen på att tillbringa längre tid i Sverige än nödvändigt. Men moster Mariannes hus gömmer hemligheter och Thea blir nyfiken. Hon blir också nyfiken på fotografen Tim, som även han bär på hemligheter. Och känslor börjar spira.

Det är varmt och fint, och hett! Många känslor, äkta känslor, och äkta relationer, och Anna Lönnqvist är mycket skicklig på att förmedla just det till läsaren.
Minns oss som nu är den fristående uppföljaren till Sommaren med Ava. Så läs gärna den först, men det är inget måste.
Kategorier
Kulturkoll Lyrikkoll

Jag är sen – men det är vintern också!

linje-ulrica

Lite sent så här på kvällskvisten kommer dagens inlägg på temat vintertid. Jag blev sen med mitt inlägg idag, men jag är inte den enda. Faktum är att vintern också är sen – den inte ens ha kommit hit till Skåne!

Ja, i alla fall inte enligt meteorologisk standard – då har vi fortfarande höst. För att vinterns ankomst ska räknas måste medeltemperatur vara under 0 grader varje dygn i fem dagar och det har alltså inte inträffat ännu.

Men det känns egentligen inget vidare att tänka sig att vi skulle ha hela vintern framför oss, utan det känns bättre att sikta framåt. Jag tillhör inte dem som börjar prata om vår så fort det första mildvädret kommer utan anser att både januari och februari är vintermånader. Men när vintergäcken blommar och körsbärsträden i Botaniska trädgården här i Lund redan har fått knoppar är det svårt att inte hoppas lite.

Kanske var det så Skånesonen Vilhelm Ekelund tänkte när han tittade ut över Eslövsslätten den där vinterdagen 1901 då han skrev dikten Vintervärme:

Som det varma stänket
över nyplöjd mark
i en helgtyst våraftontimma
ser jag vinterkvällningen ljus
brunsvartgyllne glimma
utmed popplarnas frusna bark:
                tycker mig förnimma
                                    viskande
svagt och skyggt den
avlägsna vårens sus,
tycker mig se det varma stänket
som en darrande guldväg glimma
över nyplöjd mark
i en helgtyst våraftontimma.

 

Kategorier
Evenemangskoll

Möbelfest: Skönheten och Odjuret på Malmö Opera

carolina-top

En sak fick oss att hela hösten faktiskt längta till januari, dottern och jag – musikalen Skönheten och Odjuret på Malmö Opera. Jag älskar filmerna (både den tecknade och live action-varianten) och dotterns allra största intresse här i livet är musikaler, så självklart skulle vi gå. Redan augusti köpte vi biljetter, och då var det ju en mindre eeeeevighet till januari. Sen gick hösten, och julen, och i lördags var det alltså dags. Äntligen!

Klart vi såg fram emot sången men allra mest var vi nyfikna på hur man gjort med allt det som är möjligt i en tecknad film – på scen?? Förtrollade möbler som sjunger och dansar? Ett odjur som valsar? Magin med förvandlingar? Gastons muskler?

Det var en fantastisk föreställning. Alldeles infernaliskt bra. Sången var fin, dansen otrolig, akrobatisk rent av (visste ni att man först kan stå på två händer, hoppa i takt med musiken, och sedan lyfta ena handen och alltså stå på en hand och fortfarande hoppa i takt med musiken? Det visste inte jag, som förut trodde på fysikens lagar och sånt.) Och det roligaste var just det där med hur de scenografiskt löst olika saker. De förtrollade möblerna och andra ting var människor i oerhört fantasifulla (och omfångsrika) kostymer, som tog sig fram på segways, inbyggda i kostymerna. Alltså….! Och roliga detaljer, som när fru Potts kom ut ur sin hjulförsedda tekanna var iförd vid kjol med krinolin, i form av en tepåse.

Här på Malmö Operas hemsida finns mängder av bilder att titta på som jag inte får lov att dela här. Och här är den officiella reklamfilmen:

Andra erfarenheter av denna kväll var:

  • Den längsta toakön jag sett på Malmö Opera, någonsin. Jomen, absolut fullsatt salong ger förstås en given andel människor som alla måste säkerhetskissa före föreställningen. Hur skulle man annars kunna slappna av när ridån går upp? Nej, just det. Bara att ställa sig sist i kön och hoppas på det bästa. Och sedan likadant i pausen. Bara för säkerhets skull. Något glammigt vimmel i foajén med vinglas i hand är inte min grej. Hur hinner folk med det?
  • Hur olika folk ser på det här med att klä upp sig. Det är vansinnigt roligt att kolla på (och ses, som tur är, bra även från toalettkön). Dottern och jag företräder olika riktningar här: hon provade olika outfits ett bra tag innan vi skulle ge oss hemifrån – jag klädde på mig favoritklänningen 5 min före vi skulle åka. Och jag bar inte pälsstola (som vissa andra) eller svepande kjolar att inta trapporna med (som man kunde gjort) eller parfym (som damen bakom mig definitivt gjorde).
  • Antalet finurliga och dödsföraktande ting man i ett sång- och dansnummer kan göra på en gigantisk, snurrande öltunna. Gaston satt mest still, men hans kumpaner?! Jeezus…. jag trodde så många gånger att de skulle slå ihjäl sig. Samtidigt som de sjöng, mind you.
  • Att om det finns textmaskin som hela föreställningen igenom visar både svensk och engelsk text för det som sägs och sjungs på scenen – då dras blicken dit hela tiden. Fast det inte behövs. På opera är det ju liksom rätt livsnödvändigt eftersom min hörförståelse för italienska arior är typ 0 – men här talades och sjöngs på tydlig svenska. Ändå säger min hjärna: kolla! text! Måste läsas! Även om du måste luta huvudet åt sidan eftersom karln framför dig är 2,50 cm lång och skymmer svenska texten!
  • Ni vet när man är på teatern och det ringer in för att publiken ska gå in i salongen för att sätta sig? Här var ringsignalen utbytt mot en takt ur musikalmusiken, den takt ur själva Skönheten och odjuret-sången som man omedelbart känner igen. Kul detalj!

Bästa i föreställningen? För mig absolut det stora sång- och dansnumret “Bli vår gäst” – fantastiskt bra gjort!

Kategorier
Romankoll

Lite gotiskt mörker så här i januari

helena-top

Jag väljer här och nu att slänga in ett kort boktips. Jag snubblade över en bok så där härligt på en streamingtjänst för böcker. En bok som passar för årstiden. För nog är det så att trots att vi går mot ljusare tider så känns det långt till vårsolen. Just nu är himlen jämnt grå och det regnar från sidan, som det så ofta gör här på västkusten.

Om du är sugen på gotiskt mörker, stora övergivna stenhus och övergivna flicksjälar så ska du läsa De trasiga flickorna av Simone St James. Den handlar om flickhemmet Idlewild Hall år 1950 (och senare även 2014), som är ett hem och skola för oönskade flickor – frispråkiga flickor, frisinnade och flickor födda utanför äktenskapets trygga 1950-tals famn – och delvis bortglömda då de sällan får besök.

Det kommer ske mord, såväl i nutid som – kanske – i dåtid. De trasiga flickorna är både en deckare och en spökhistoria, som vävs samman med den spöklika Idlewild Hall som perfekt fond. Läs den innan vårljuset kommer!

Författarporträtt: James Hunter

Kategorier
Romankoll

Leena Lehtolainen återvinns på ett märkligt sätt

Linda
Leena Lehtolainen är en av Finlands främsta deckarförfattare. Hennes serie om polisen Maria Kallio inleds med Snöjungfrun och det får bli min vintriga koppling. Albert Bonniers förlag gav ut de fem böckerna i serien med start 2007 och sedan försvann Lehtolainen från den svenska marknaden. Några år senare 2012 gav Bazar förlag istället ut bok nummer 11 i serien och nu var det Kallios dotter som stod i centrum.

På finska finns dock en hel rad titlar av Lena Lehtolainen och jag har (trots mina obefintliga kunskaper i finska) fått fram att det finns många fler böcker om Kallio. Jag har också klurat ut att Snöjungfrun inte alls är den första boken i serien, utan den fjärde. Originaltiteln är nämligen Luminainen och enligt Lehtolainens hemsida (som jag fattar i princip ingenting av) är det den fjärde boken i serien. Totalt finns det 11 böcker om Kallio, där den sista (eller i alla fall den senaste) är Minne tytöt kadonneet från 2010, som gavs ut på svenska 2012 med titeln Var är alla flickor nu?  Alla titlar i serien i finns alltså inte översatta, men mer om det senare, för det är snurrigare än man först kan tro.

Men varför skriver jag om ett gäng gamla finska deckare kanske ni undrar? Av två anledningar. Dels är det riktigt bra böcker i sin genre och de har dessutom dykt upp i nyutgivning. Totalt sex titlar finns nu som ljudbok, inlästa av Rachel Mohlin och som e-böcker. Det är Word Audio Publishing som redan i december gav ut Snöjungfrun och Dödsspiralen. (Kuolemanspiraali)

Vändpunkten (Tuulen puolella), del 3 eller 6 beroende på hur man ser det, kommer i januari, Falska förespeglingar (Ennen lähtöä) (i februari och Studio Näktergalen (Rivo satakieli) i mars.  Därefter hoppar utgivningen igen till bok 11 Var är alla flickor nu? och för att snurra till det ytterligare är Studio Näktergalen inte del 8, som vore logiskt, då de tidigare översatta böckerna är del 4-7. Istället är den del 9. Jag kan inte hitta någon översatt bok med den finska titeln Veren vimma (2003) och del åtta i serien, samt Rivo Satakieli (2005) som är del 10 i serien. Hur snurrigt får det egentligen bli? Och framför allt,  hur ska en stackars icke finskkunnig kunna läsa alla böcker i serien om Maria Kallio?

En titt på Wikipedia visar att del 1-3, 8 och 10 finns översatta till tyska, så den som är beredd att borsta av sina gamla gymnasiekunskaper går det att ta del av hela serien. Jag tror att jag hoppar det, men hoppas att något förlag kan reda i röran och översätta de saknade titlarna. I alla fall del 8 och gärna också del 10.

För mig som är en aning fyrkantig och gärna vill (läs MÅSTE) läsa en serie i rätt ordning är serier som ges ut i fel ordning riktigt jobbigt. En annan författare vars böcker förlaget (i detta fallet Lind & co) misshandlat är norske Jørn Lier Horst. Första boken som gavs ut i serien om polisen William Wisting var den åttonde i serien. Efter del 8 gav förlaget ut del 9, därefter del 7, del tio, del fem och del 6. Jag får panik bara av tanken på kaoset som skapas för läsaren. När Wahlström & Widstrand tog över utgivningen gav de ut Katharinakoden som är nummer 12, vilket förvisso är logiskt, då Wisting börjar jobba med kalla fall, men ändå tråkigt då delar av hans historia försvinner.

Är ni som jag och måste läsa deckarserier i ordning, eller fokuserar ni mest på de enskilda fallen och struntar i den mer privata berättelsen om poliserna som pågår under hela serien?

Bild: Anneli Salo från Turku Bookfair 2013

CC BY-SA 3.0

Kategorier
Novellkoll

Vintertid – vinternoveller och vinterhistorier

Måhända är du som jag, en sådan som gärna går ner i tempo under de mörkaste månaderna och som helst av allt vill läsa korta texter. Då passar noveller riktigt bra och just nu i januari så passar Ingrid H. Rishöis samling Vinternoveller extra fint. Den innehåller tre noveller och det gemensamma temat för dem utsatthet. Barn och människor på samhällets botten skildras på ett sätt som gör att man berörs ända in i hjärtat. Det blev en känslosam läsning för mig och jag fick läsa i små portioner.

När man ser det vackra omslaget, formgivet av Marin Jacobson, så blir man lockad att läsa, kanske trodde jag att innehållet skulle vara vackert på ytan. Just nu har jag de mest spektakulära soluppgångar utanför mitt fönster och de bleka vinterfärgerna skimrar. Under läsningen funderar jag på hur omslagsbilden faktiskt speglar texterna, kanske hittar jag ingen given koppling mer än årstiden då. För i Rishöis tre noveller så är det vinter och råkallt. Det finns ändock en mänsklig värme i texterna som lämnar läsaren med hopp. Hjälpsamhet och medmänsklighet är räddningen.

Det enda som emellanåt skavde var faktiskt översättningen, jag tyckte mig lockas in i det norska tonfallet när jag läste och också ordföljden var på några ställen norsk. Bruket av uttrycket “sån är det” användes i den svenska texten och det kändes ovanligt. Jag läser norska så egentligen så spelar det ingen roll men språket blev emellanåt en hybrid som förvillade.

En kort text om seminariet jag var på med Rishöi på mässan i höstas hittar man här. Helena har också läst och skrivit om novellerna. Läs hennes reflektion här. 

Titel: Vinternoveller
Författare: Ingvild H. Rishöi
Utgivningsår: 2018
Förlag: Flo förlag 

Som bonustips på noveller passande i vintertid så kan jag också nämna de småläskiga novellerna i Johan Theorins Vinterhistorier,  en novellsamling som ger den som läser en helt annan innebörd i tomten. Passande lyssning på bilresan eller när man vill ha en kort lite kuslig  lyssning som gör att man ser på det vanliga villaområdet på ett helt nytt sätt.

En novellsamling som jag nu har på vänt är Årsboken av Sven Olov Karlsson. Den verkar mycket bra!

Kategorier
Evenemangskoll

En frostig värld

Statistiken säger att det borde finnas minst någon bland Kulturkollos läsare som också var och såg vinterns stora tecknade epos i mellandagarna. I alla fall om man har barn i närheten. Detta kan vara den mest efterlängtade filmen på länge i åldrarna 3-12 år och den slog också mycket riktigt publikrekord i Sverige bara de första dagarna. Jag pratar naturligtvis om Frost. Eller ElsaochAnna som min dotter kallar den. Jag har lyckats undgå den stora Frost-febern som har rått de senaste åren men veckan före jul frös det till här hemma när dottern ville se första filmen och blev helt besatt när jag berättade att det skulle komma en tvåa på bio bara en vecka senare.

Så vi fick naturligtvis gå i mellandagarna, precis som ALLA andra. Den verkar också bli en kassasuccé utan dess like internationellt men med tanke på slutet så betvivlar jag ändå att det kommer att komma en Frost 3…

Men hur VAR den då? Jo, tack, för att citera en av barnens kompisar som var med på bion: Den fick den gamla filmen att verka urkass i jämförelse! Detta är en betydligt mörkare och även lite vuxnare film, faktiskt, även om barnen ÄLSKAR den. Det är många humoristiska blinkningar till de föräldrar som tvingas med av sina barn och det gillar jag skarpt. Scenen där Olof återberättar hela första filmen på ca en minut är briljant. Liksom en den magnifika powerballad som Kristoff levererar i bästa 80-talsstil. Jag skrattade så jag fick hicka.

Det bästa är ju när en film verkligen går hem hos barnen men det ändå finns saker för de vuxna att uppskatta också. Eventuellt är handlingen aningen för svår för de minsta barnen, för som sagt, den är mörkare än sin föregångare och lite snårigare att hänga med i. Elsa och Anna bor i slottet men då och då är det en röst som lockar Elsa bort och ut i den magiska skogen. Ingen annan kan höra den men hon tror kanske att den kan ge svar på vem hon är. Elsa, Anna och resten av gänget ger sig av för att försöka ta reda på varför Elsa har de krafter hon har. Det blir rätt otäckt emellanåt och min annars så kaxiga treåring kryper upp i knäet på mig vid något tillfälle men det är så spännande att hon inte kan sluta titta. Och musiken håller också vad den lovar faktiskt. Det kanske inte finns någon monsterhit av typen “Let it go” här, men vi har lyssnat på soundtracket i en vecka och vaggvisan har blivit en favorit på kvällen. Jag misstänker att jag kommer att tröttna betydligt tidigare än barnen dock, men det är än så länge flera mil bättre än mycket annat de gärna lyssnar på annars…

På det hela taget är det en modern Disney och jag måste säga att om min dotter nu ska välja en Disneyprinsessa att ha som idol så kan hon göra betydligt värre än Elsa. Syskonkärlek, killar som vågar prata känslor (och säljer is och inte nödvändigtvis måste vara just PRINS) och Anna är ju kaxigare än tidigare prinsessor tillsammans. Visserligen har de smått abnorma kroppsformer och är Hollywoodsnygga men det gäller ju alla filmer så det må vara hänt.

Kategorier
Kulturkoll

Det är bara att gömma sig

helena-top
Jag är inte mycket för det här med vinter, oavsett hur milt eller kallt eller snöigt eller kalt det är. Jag gillar det helt enkelt inte, särskilt inte såhär dags i januari när vi är så fortsatt långt bort från upptinandet. Men jag kommer inte undan förstås och lika förstås har jag utvecklat vissa försvarsmekanismer.

Just nu befinner jag mig djupt inne i det som nog är min favorit bland verklighetsflykter, bortsett från läsning förstås. Jag har klättrat in i en tv-serie och tänker inte komma ut igen förrän den är slut lagom tills vårfåglarna kommer. Sist av alla ser jag The Crown och det är ett alldeles, alldeles underbart sätt (trots storgråten som sitter i bröstet under hela tittningen) att slippa ägna uppmärksamhet åt vintertråket.

Eftersom jag inte direkt är först med att hitta till The Crown så är jag heller inte först på Kulturkollo med att skriva om den. Vill du läsa mer från någon som sett lite längre än jag så hittar du Fannys text här.

Kategorier
Kulturkoll

Virgin River värmer i vintermörkret

Lotta

Virgin River handlar om specialistsjuksköterksan/barnmorskan Melinda Monroe som lämnar sitt (trasiga) liv i Los Angeles bakom sig och flyttar till den lilla staden Virgin River i norra Kalifornien, för att jobba och för att börja om på nytt. Men doktorn vill inte ha henne där, huset hon ska bo i är ett ruckel, men som tur är finns den snälle barägaren Jack som välkomnar henne.

Och visst är det en feelgood-romantisk serie, men det är inte bara gullegull. Det är också rejäla Hart of Dixie-vibbar, inte minst för att doktorn är samma doktor som i den serien. Hart of Dixie är dock mycket mer pastellig och på ytan. Här finns en hel del svärta, speciellt i huvudpersonernas bakgrundshistorier, och illegala knarkläger uppe i skogarna. Det är också intressanta karaktärer, och bra skådespelare. Och den förmodade kärlekshistorien mellan sjuksköterskan och barägaren är långt ifrån självklar och komplikationsfri. Precis som det ska vara!

Serien är baserad på Robyn Carrs böcker. Säsong 1 finns på Netflix, och säsong 2 kommer senare i år.